Ännu ett VM till ända.

Så är man tillbaka. Det är grått ute, de gula träden vindlar förbi utanför tågfönstret. Har hört att det skall ligga ett snötäcke i Östersund. Längtar. Även om Bahamas vita stränder inte var fel på något sätt, har jag de senaste dagarna längtat efter knarret av skidpjäxor och lukten av snö…och underställ.
Ett VM till ända. 9 svenska rekord satta inom 2 veckors tid. Alla svenskar som var på detta VM tog svenska rekord, och några av oss ökade sina personbästa med över 10 meter. Vi har de två sista dagarna bara gått och sugit på denna söta karamell. Alla är otroligt nöjda, glada, tacksamma. Hur kunde det bli så här bra?
Det var inte lätt, och skillnaden mellan succé och nederlag var ofta – för att inte säga på alla dyk – hårfin. Det är så lätt att man blir tvungen att vända tidigt, att man laddat fel och är dehydrerad i den 30 gradiga värmen, att nerverna inte är på plats.
Några av oss fick vända tidigt på de dyk som verkligen gällde – men istället för att känna besvikelse hade vi i laget ett anda som bara manade till att se de positiva sidorna i alla händelser. Visst grämde sig en och annan över missade resultat, men bara tillräckligt länge för att sedan kunna ta till sig frasen ”if you fail, don’t fail the lesson”.

Klara Hansson tog i detta VM en 5e plats i damernas konstant vikt. Christian Ernest kom på 9e, och Sebastian Näslund på 10e plats i herrarnas konstant vikt utan fenor. Jag själv kom på 6e plats med mitt dyk till 101 meter. De andra männen i finalen annonserade mellan 109-114 meter. Ingen av oss hade hoppats på en top 10-placering.
71 tävlande från 17 länder.
Länder som har kustlinjer, med djupt vatten, utan språngskikt, och med temperaturer över 20 grader – till skillnad från Locknesjön som aldrig loggade över 7 grader på djupet under träningarna i somras.

Det är tacksamhet och ödmjukhet som fyller oss – Christian, Klara och mig – när vi sitter och käkar äggröra och pannkakor på ett café i Miami innan mitt plan skall gå. Vi sitter och myser med leenden på våra läppar, utan att säga mycket. Plötsligt skrattar någon av oss till, och börjar återberätta något som Per sade under avslutningsfesten, när han ”trillat” i poolen för 5e gången den kvällen.
Nästa VM i fridykning kommer gå i Okinawa, i Japan. De som varit där berättar om underbart vatten, underbara människor, och sagolik mat. Då är det lag-VM, och det skall inte bara tävlas i djup, som i år, utan också i längd och tid, där lagets gemensamma resultat räknas ihop.
Förra året var Sveriges herrar ytterst nära en pallplats. Vi har suttit och räknat sannolika poäng, och det ser riktigt bra ut inför nästa år. Det är, som alltid, en fråga om tid, och resurser. Detta är en liten sport, som får lite uppmärksamhet, och sponsorerna lyser fortfarande med sin frånvaro.
Vi atleter har så mycket att erbjuda tillbaka till potentiella sponsorer. Det är en sport där den inre känslan är så otroligt viktig för prestationen – precis som den alltid är – men som så sällan erkänns.
För egen del känns det skönt att åka tåg sista biten, tillbaka till verkligheten. Flyget mellan New York och Stockholm gick väldigt fort. Vad händer nu? Så mycket som jag längtat efter att få vika ihop våtdräkterna, och ta fram skidorna, känns det nu som att jag kommer göra det med visst vemod. Under all press där borta i Bahamas undrade jag varför i fridens dagar jag förstörde min fridykning med att tävla. Nu sitter jag och kan inte vänta på de första uttagningarna till nästa VM. Oavsett om man lyssnar till den sträng som brast, eller ser sin pil fara, är det alltid värt att spänna sin båge.

Så, då är finalen till ända. Dyket, som jag ej förmådde ladda fullständigt till, är till ända. Det gick bra. Det kändes underbart. 101 meter. Nytt svenskt, Nordiskt, Skandinaviskt rekord.

Oändligt tack till er alla som stöttat mig under detta VM. Nu är det fest.

Så,
Fem veckors träning är snart till ända. Jag har lyckats med mitt mål att göra 100meter. Jag har lyckats ta mig till finalen, och kommer därmed att sluta minst sexa i världen detta år i fridykning, konstant vikt.

Har varit trött dessa två senaste dagar. Försökt hitta ”laddet” som jag hade inför kvaldyket. Det har inte riktigt kommit. Jag har försökt hitta motivation. Om jag skulle annonserat 20 meter, eller misslyckas med mitt dyk, skulle jag fortfarande sluta sexa. Således heller ingen press. Det är positivt. Så – vad annonsera? 100 meter är gjort, men det var inte ett lätt dyk. Ska jag annonsera samma ingen, och därigenom, genom att ta med mig taggen upp, få det svenska rekordet tillbaka, som Per snodde från mig i förrgår. (Eftersom jag inte hade taggen med mig upp, räknas dyket, men ej som ett svenskt rekord).

Det är detta som är lite spännande – om man nu skulle bry sig om placeringar – med fridyking. Jag vet inte vad de andra kommer annonsera. Jag vet att några av dem kommer att annonsera upp emot 110 meter, och att det därigenom inte är någon konkurrens mellan dem och mig…om inte någon av dem straffar ut sig genom en black out, eller om de inte lyckas komma ner till sitt djup på grund av tryckutjämningsproblem.

Således – tillbaks till ruta ett. Ladda bössan. Strunta i alla andra. Jag har tagit mig själv och, faktiskt, Sverige, till final, och jag tänker inte vara ignorant varken mot VM eller mitt land genom att vara ”trött” i VM finalen.

Efter två timmars stretching, yoga, och visualisering vid Bare Foot Bay, där vi såg solnedgången gå ner vid femtiden, en egenfångad Grouper till middag, åker vi nu, i fullmånen, tillbaka till Blue Hole för ett kvällsdopp.

I morgon är en ny dag. Annonserat djup: 101 meter.

Så var det gjort. Jag sitter på fem meters djup och andas syrgas efter dyket, och skriker av lycka i regulatorn. Jag har gjort det! På vägen mellan plattformen, där vi dyker, och syrgasen, har de andra svenskarna simmat ikapp mig och kramat om mig, säkerhetsdykarna gett mig high fives, och Jacob, som precis innan mig tog det Danska rekordet på 92 meter, simmat ut och gratulerat mig också.
Detta var ett av mina bästa dyk någonsin. Det bästa, skulle många säkert säga, eftersom det var det djupaste. Men det är inte så det fungerar.

De bästa dyken är de med mest harmoni i.

Förra VM, då jag dök till 85 meter, var jag ganska ordentligt nervös. Det var lag-VM då, och mitt dyk skulle avgöra hur det skulle gå för laget. I år har placeringar på VM varit helt ointressanta. Jag har de senaste dagarna försökt tala om för mig själv hur oväsentligt det egentligen skulle vara att göra dessa 100 meter, och jag har uppriktigt känt att är oväsentligt – om jag klarar det eller ej – men inte oväsentligt om jag försöker eller ej.
I somras, på ett dykläger på Kreta, vara jag ytterst nära att klara ett dyk till 101 meter. När jag tittar i backspegeln, och ser vilken dykare jag var då, och vilken dykare jag är nu, efter en månads träning här nere i optimala träningsförhållanden, blir 100metersdyket än mer odramatiskt.

Dock – detta djup, som när jag började fridyka 2003 endast hade nåtts av 2 dykare. Dessa dykare gör idag 120 meter, medan 10 ytterligare dykare under dessa år lyckats nå 100 metersgränsen. Jag har känt mig redo så länge, men 100 meter har varit ett hjärnspöke för mig. Senaste veckan, efter otaliga ”visualiseringar” av dyket, har djupet börjat kännas odramatiskt. Jag har kunnat smaka på siffran, under visualiserings-dyken, utan att få pulshöjning, eller behöva tänka ”170 alnar”, som en av mina vänner föreslog.

Jag har nog aldrig varit så här fokuserad under ett dyk. Allt i dyket gick perfekt. Jag hade en bra start. En perfekt, stor munfyllnad, ett skönt frifall (där jag var liiite otålig innan plattan kom), luft kvar att tryckutjämna med (öronen kändes som små membran som reagerade på varje TANKE att tryckutjämna). När jag vänder på 100 meter tar jag kardborre-taggen, som hänger där nere, och som jag måste ha med mig upp. Jag fäster den på handleden, i en kardborre jag testat innan, och känner att taggen sitter, innan jag tar upp armarna och börjar sprinta mot ytan. Jag möter säkerhetsdykaren vid 20 meter, och trycker igenom de sista simtagen innan jag bryter ytan, hookar hårt, och gör protokollet mot domaren. Jag var trött. Åskådarna kunde återberätta detaljer jag själv inte hade uppfattat. Jag tittar på min handled, och taggen har lossnat! 1 minuspoäng, för förlorad tag, och dyket gäller ej som svenskt rekord.

Jag är i final, och ska nu dyka den 5e december igen i finalen. Jag kommer sluta som sämst sexa på detta VM. Om jag ska vara helt ärlig hade jag varit nöjd med ett 100-metersdyk, slutat som sjua, ej varit i final och därigenom haft en veckas semester, med harpunfiske och kanske till och med en och annan liten bärs, innan det bär av, tillbaka till verkligheten.

söndag 29 november, två dagar till dyket

Idag är det två dagar kvar tills jag skall dyka mitt dyk i detta världsmästerskap. Under gårdagen dök herrarna utan fenor, och jag var coach åt Rob, och hejarklack åt svenskarna.

Anders simmar till 63 meter och snuvar Sebastian och Christian på deras skandinaviska rekord på 62. Sedan kommer Danskarna Mads Becker och Mads Isberg
och gör detsamma. Sebastian gör sedan 65 meter, varpå Christian tar tillbaka det svenska rekordet med ett dyk till 66 meter. 3 svenska, och ett nytt skandinaviskt rekord, således!

Efter 4 timmar i vattnet hade jag tänkt mig en generalrepetition av mitt tävlingsdyk. Jag hade haft med mig ordentligt att dricka med mera, men kände när jag väl låg på tävlingslinan att kroppen inte var optimal för ett djupt dyk. Linan låg på 100m, och jag frågade mig själv ”men, om kroppen inte känns optimal den 1a december heller då?” Detta var hur vi tänkte när vi tränade i Nice för en massa år sedan – dåliga träningsförhållanden var bra träningsförhållanden, för att kunna leverera resultat under dåliga förhållanden stärker psyket, och är i sig en bättre prestation.
Försökte förmå mig att således stoppa in huvudet i den där järnboxen som jag kan när jag har bestämt mig för någonting, men min andra hjärnhalva sade att pannben, det kan man visst träna, men att inte ge sig själv optimala förutsättningar för ett sådant här dyk, var inte rättvist mot mig själv. (jaså, inte, rättvisst? Men vem hade skapat förutsättningarna då?!) Sådär höll det på litegrann i mitt huvud, och när nedräkningen var klar, hade jag bestämt mig för att jag skulle vända tidigt. Det var ändå mentalt bra att se 100metersmarkeringen ligga och guppa på ytan, och att vända vid 85meter, med luft kvar till tryckutjämningen.

Idag skulle Klara, som dyker med fena i morgon, göra sitt genrep, och efter ett mycket starkt dyk till 65 meter idag annonserade hon inför tävlingen i morgon 62 meter. Prudent så som det anstår det svenska landslaget. Efter en del dividerande kommer hon med stor sannolikhet till final om hon skulle klara detta dyk.

Om man vill kan man börja fundera på hur djupt man behöver dyka för att komma i herrarnas final. Gissningarna går mellan 100-105 meter. Jag tycker ju självklart att det skulle vara kalasball att komma i final, och därigenom vara minst sexa i detta VM. Samtidigt stör dessa tankar fokus på vad det egentligen är som skall avgöra hur djupt jag dyker. Jag har sagt till ALLA att jag vill göra 100 meter. Någonstans hade jag nog hoppats på att ha kunnat gjort detta reslutat på träning innan VM, men har inte lyckats – och heller inte envetet försökt, eftersom det enda ett sådant dyk skulle göra, är att rent mentalt ”nollställa” anspänningen inför ett sådant dyk.

Små hjärnspöken dyker upp. Jag har två fenor – den ena känns för mjuk, den andra för hård. Jag bestämde mig tidigt för att hålla kvar vid den mjuka, men kan nu se på videor hur mycket denna fena böjs när jag trycker på simningen, och det ser inte alls effektivt ut. Byta fena? Såhär kort inpå VM? NEJ!
Tryckutjämningen, som fungerat som ett schweiziskt urverk sedan i våras, har nu börjat krångla igen. Varför?
Eftersom fenan känns mjuk har jag bytt ner nackvikten till en lättare – bara 200gram, men faller jag tillräckligt fort i mitt frifall med denna nya nackvikt?

Intervju med SVT i förrgår – Fråga: Varför håller du på med fridykning? Denna fråga får jag så ofta att jag aldrig svarar samma sak. Det finns många anledningar. Frågan väcker dock en annan fråga hos mig: ”Hur viktigt är det för dig att dyka till 100 meter?”
Jag pratar med min flickvän Åsa på skype under gårdagskvällen, efter mitt andra misslyckade försök att nå detta djup på träning. Jag hör mig själv säga att det faktiskt inte är så viktigt. Det är ju bara det att jag lagt undan i stort sett allt jag tjänat under -08/-09, rest upp alla mina semestrar i år till dykläger, och inom svenska förbundet propagerat för ett VM här på Bahamas trots skepticism över den långa resan och hur dyrt det skulle bli.
För 100 meter? Knappast. Detta är en sport där man ständigt måste ifrågasätta sig själv, och jag gillar det – därför att det är utvecklande. Lika mycket som jag måste öva att trycka tungan mot gommen för att tryckutjämna mina öron, lika mycket måste jag blicka inåt för att förstå varför jag inte är avslappnad, varför jag är korthuggen just idag, varför min vilopuls är högre och kroppen just idag strejkar under anhållningen.  Att se sig själv i vitögat. Att rota lite därinne bland mina skelett i garderoben, och finna ännu en knota att vända på för att hitta ytterligare harmoni. Något jag blivit bättre på sedan jag började fridyka – något som ställs på sin spets nu, idag, två dagar före mitt VM-dyk.

Lugnt idag med tanke på att vi alla dök djupt igår. Svenskarna fortsätter att lägga på metrar efter metrar i sina dicipliner. De enda som har problem är jag och Per, som fortsätter försöka dyka +90 meter. Jag la linan på 96 meter igår – när Sebastian ordnade en minitävling för att varmköra säkerhetsdykare och domare. Med tanke på att Seb är svensk var det ett ”mini Grand Prix för svenska rekord” – således mest svenskar, och chans för oss att ta svenska rekord, och öva på tävlingsförhållanden.

Svenskarna har varit här i några dagar nu, och vi har det ungefär såhär:

The arrival of swedish posse from Johan Dahlström on Vimeo.

I kväll invigdes VM. Om två dagar startar de första tävlingarna. Män/Kvinnor/fenor/utan fenor under olika dagar enligt följande:

Övriga detaljer på www.verticalblue.net/events

Vila i morgon, sen några djupträningar till innan det är dags att knyta säcken.

Med tanke på det trackrecord jag har med mig från igår skulle jag egentligen vilat idag, men jag klarar inte av att sitta hemma. Jag åker med ut, och gör multipla dyk mellan 30-50meter med olika mycket luft i lungorna (FRC), samt säkerhetsdyker de andra.
Hänger med svenskarna – ska snacka med Will T om att lägga om träningsschemat så att jag dyker med svenskarna. Behöver mina homies nu.
En noga bevarad dykhemlighet är att alla svenska dykare som ska klara 100 meter behöver en småtjock ålänning med tatueringar, grova polisonger och en ännu grövre skånska, en tyst och lätt förvirrad norrlänning, en ständigt skrattande göteborgare, och en allmänt mysig och go tjej bakom sig för att det hela ska gå vägen.
Och att alla som heter Åsa vara på Bahamas och inte i Thailand.

Ok. Det är nu det kommer ske. Jag har 9 dagar kvar till jag ska dyka på VM, och formen är – inte på topp – men mycket bra. Känner mig avslappnad. Har kunnat sova bra. Eftersom jag märkt att jag känner mig bättre i vattnet ju längre jag ligger i och coachar de andra före mitt dyk bestämmer vi att jag dyker som andre man. Det är jag, Will W, och Herbert. Will gör sitt dyk bra, jag säkrar. Medan jag sedan ska andas upp för mitt dyk ligger Herbert och tokhyperventilerar, som han gör bara för tränings skull, och omedvetet faller jag in i hans andning – precis som jag alltid springer i samma takt som den jag springer med, oavsett hur olika långa ben vi har.
Så – när jag ska börja lungpacka känner jag hur det pirrar och spänner i armar och ben – precis som det gjorde när jag försökte mina 100 metersdyk på kreta i somras. Jag är överventilerad.

Jag avbryter.

Låter Herbert göra sitt dyk först, och sitter och försöker skratta åt mig själv att jag är så orutinerad att jag inte känner hur mycket jag andas. Will klappar om mig – säger att han blir lika påverkad av Herbert han med.
Väntar 10minuter. Benen känns fortfarande som klossar efter hyperventileringen – konstigt!
Bestämmer mig för att köra. Har varit här i över två veckor, och dykningen har gått som på räls. Jag har inte haft några som helst hinder i vattnet, och det är dags nu att satsa lite grann för att komma över den mentala spärr jag verkar ha byggt upp kring denna siffra 100.

3 minuter – countdown. Känner att jag fortfarande är ”överventilerad” och andas mycket lugnt och försiktigt.  Minus 20 sekunder – börjar lungpacka – packar ordentligt.
Simmar iväg – känner hur det rusar lite lätt i huvudet, såsom när man ventilerat för mycket, men har nu redan påbörjat dyket. Jag har 95 metersdyket kvar i huvudet, och tänker att med tanke på hur lätt det dyket var behöver inte allt vara absolut optimalt för detta dyk – jag fortsätter.
Munfyllnad strax efter 40 meter, jag fäller ner armarna och tar mina sista simrörelser med fenan innan jag viker ner armarna, ner huvudet, sluter ögonen och bara faller, faller, faller.
Jag har satt ett djuplarm på 95 meter för att jag inte ska komma förbi bottenplattan, utan vända strax ovanför och bara toucha med handen på plattan.
Jag faller
Känner hur jag börjar få dåligt med luft till tryckutjämningen – måste vara nära – jag kan ju tryckutjämna förbi 100…
Larmet tjuter – jag öppnar ögonen – letar upp linan – kan inte tryckutjämna mer nu. Rent fysiologiskt kan man glida till 100 om man tryckutjämnar vid 80 meter. Jag har tryckutjämnat någonstans vid 92–93, men öronen smärtar redan. Jag stannar upp och vänder, utan att ha nuddat bottenplattan, men jag vet att jag är under 95 meter. Helt ok – detta blir ett bra träningsdyk. Full fokus upp nu. Stanna i varje simtag rent mentalt. Få tiden att stanna. Mindfullness.
Det känns bra. Jag hör säkerhetsdykaren kalla på mig vid 20 meter. Jag öppnar ögonen, tar två simtag till. Låter flytkraften ta tag i mig allt eftersom luften i mina lungor expanderar. Lägger en hand mot linan. Det är varmt. Det känns skönt. Jag svävar. Will är där. Vi skrattar tillsammans. Det är någonting som är fruktansvärt roligt.
Så känner jag att det är någon som håller i mitt huvud. Det är Will – varför? Det är en dyklina här – varför det? Varför skrattar inte Will längre?

När hjärnan drabbas av syrebrist är det vanligt att man börjar drömma. Det är ofta angenäma drömmar. På videon, som Klara filmade, kan man se hur jag simmar lugnt och metodiskt, hela vägen upp till ytan, greppar repet ovanför ytan, låser, andas tre andetag, och därefter börjar rycka, och tappar medvetandet i ca 3 sekunder innan jag vaknar till igen.

Det är inte sant! Jo, det är sant?! Igen??
Innan jag gav mig på att dyka till 100 meter har jag aldrig haft en blackout. Hur kan dyk till 95, eller 97, vara så stabila, och sedan, när jag lägger på några ynka meter, så blir det pannkaka av allt?

En nära vän till mig säger att jag ska dyka alnar, och inte metrar. Således (tydligen) 170 alnar. Kan det vara så mycket i mitt huvud?

Hämtar Christan Ernest på flygplatsen. Sara Campbell är också där. De frågar hur det går med träningen. Vad svarar man? En vän sade till mig – There is no comfort in progress.
Visst. Men det är också så att jag alltid sett mig själv som en säker dykare. Det finns galenpannor i alla sporter, men att få en blackout i fridykning är ungefär lika coolt som att falla när man bouldrar (bergsklättrar utan säkerhetslina) – det är liksom ingenting man gör!

När stridspiloter utsätts för stora g-krafter under flygningar, spänner de musklerna i kroppen för att pressa blod upp till huvudet, och därigenom behålla blodtryck – och medvetande. Vi fridykare gör samma sak på ytan när vi kommit upp från ett djupt dyk. Vi kallar det för att hooka. Jag hookade inte på detta dyk, och  – enligt de andra – skulle jag ha klarat dyket om jag hade hookat.

If you fail – don’t fail the lesson…

Gjorde ännu ett ”Herbert”-dyk idag – dvs opackat, grundare dyk, och sedan långsamt upp för att träna andhållning, kompression (av kroppen och framförallt bröstkorgen), och tryckutjämning.

80 meter, som sist, och denna gång med otroligt mycket skönare känsla i kroppen. Dyket gick lite fortare än jag hade tänkt mig. Hade tänkt mig ca 3.20minuter, men dyket tog dryga 3 minuter.

Simmade upp från 80 till 60 med Herberts fena – som känns fenomenal! Skall vara samma storlek som Robs, men känns helt olika. Waterway ”lacks sometimes consistency, but offers diversity” som jag och Rob kom fram till.
Vi är nu i det läget att Jag, Herbert och Rob vill dyka med Robs nackvikt. Herbert och Rob vill dyka med min näsklämma, och jag vill dyka med Herberts fena…

Kan bli krångel på tävlingsdagen? Egentligen är det perfekt. Herbert dyker ju djupast… och sist…
Skulle ju vara erbarmerligt tråkigt om någon av oss råkade tappa någonting innan hans dyk.